”Längre arbetsdag – men mindre lön, om du presterar dåligt.”

img_1237

Låter det rimligt? Att din arbetsgivare talar om för dig att om du underpresterar på jobbet, så får du jobba över gratis tills du är klar. Du får kanske till och med sämre i lönekuvertet. Hur motiverande är det? Du kan också riskera att få 0 kr i lönekuvertet om du inte kommer upp i ditt beting alls. Du kan jobba häcken av dig. Du har ingen rättighet att säga upp dig – för det går inte. Du kan riskera 0 kr i lön trots alla timmars arbete.

Låter det rimligt? Det är vardag för några av dagens unga i skolan? 

Jag tror de flesta barnfamiljer känner igen sig i en ganska intensiv vardag med läxor, aktiviteter, väskor som ska packas och mängder av saker som inte får glömmas bort. När familjen stupar i säng, och man tar ett djupt andetag och bara längtar efter en lång natts sömn, tänker jag stilla; är det här livet? Är det här en barndom? Vad är det vi skapar för framtid för nästa generation av det liv vi lever?

Åtta timmars arbetsdag har vi bestämt är en riktlinje i Sverige eller 40 timmars arbetsvecka i snitt. (Några förordar en minskning till 6 timmar/dag.) Barn i Sverige har olika förutsättningar på sina olika skolor. Hade vi accepterat det hos samma uppdragsgivare? Är det rimligt att några får jobba 6 timmar och andra 10 timmar – med ungefär samma lön. Jag talar om läxor och hemuppgifter utanför skoltiden. Det där som kan bli oändligt och göra att de ungas fritid krymper, orken tryter och otillräckligheten blir stor. För dem som har svårast tar det dessutom längst tid. För hur vet vi att hemläxor är det bästa sättet att öka barns lärande? Vi har dessutom ett problem med stillasittande unga och mig veteligen är de flesta hemuppgifter väldigt stationära. När läxor är gjorda och träning/hobby avklarad är det inte många minuter kvar på en dag till att bara vara och slappna av. Är det rimligt?

Lärare må ha valt 45 timmars arbetsvecka och kämpar hårt för att ha den kvar i kompensation för längre sammanhållen ledighet. Men barnen har inte valt det. Jag tror att många av våra unga skulle må mycket bättre av, och känna mindre stress i vardagen av, kortare arbetsdagar. Eller arbetsdagar som enbart ligger på skolan, inom skoldagens ram. Varför sluta kl 13 för att sedan åka hem och fortsätta? Är det rimligt? Många av oss vuxna vill inte ha arbete med hos hem, för att vi upplever att det inkräktar och stör vårt fokus hemma. (Även om jag själv inte är en av dem.) Men barn ska klara det, som inte har hälften av de förmågor som vuxna har att avgränsa. Framför allt de barnen som har det svårast, får det ännu tuffare. Är det rimligt? Barnen har ingen behållning av det tuffa och pressade tempot som finns i många skolor, många lärare vittnar om stressen att hinna med allt som ska hinnas med i skolan. Jag upplever att  kombinationen av skolans uppdrag och den organisation och de förutsättningar man skapat för att nå det uppdrag rimmar väldigt dåligt. 

Många av de problem som idag finns i skolan tror jag inte är problem, utan istället är symtom på problem vi inte vill prata om. Om igen ”detsomvaritharvaritdetpratarviinteom” spökar. Vill vi på riktigt förändra framtiden måste vi göra upp med det förflutna och gamla heliga käpphästar. Vi måste våga se orsak och verkan. 

Fram för rimliga arbetsdagar för våra barn och ungdomar. Ge alla en chans att lyckas. Ge varje barn förutsättningar att utvecklas till sina bästa jag. Barnens bästa i främsta rummet nu!

Ur Skolvärlden om läxor
  
 

Jag kan inte, är det frö du får skörda

img_1333-1

– Jag kan inte. – Det går inte. – Jag förstår inte. – Jag vill inte. -Vad ska andra tycka? -Jag är som jag är. 

Är det märkligt att inget händer? Märkligt att bekymmer och problem kvarstår eller snart kommer åter? Är det märkligt att man mår sådär i livet?  

 

Facket – framtid eller en dinosaurie från det förgångna?

img_1306-1

Vad fyller facket för funktion idag och hur är dess forna storhet befogad i dagens samhälle eller är det ett arv av det förgångna? Att fackrörelsen har gjort ett enormt viktigt arbete historiskt sett är jag den förste att skriva under på. Men vad är dess roll idag?

Det var ett par år sedan jag lämnade mitt fackförbund. Det som fick mig att ta steget var en uppmaning att jag skulle vara neutral i en konflikt mellan Kommunala fackförbund och min arbetsgivaren för mitt dåvarande fackförbund ville vara lojala med kommunal som planerade ta ut sina medarbetare i strejk. Jag arbetade som förskolechef och skulle ansvara för en förskola dit medarbetare inte skulle komma pg av strejk. Barn skulle komma och lärare skulle komma, men inga barnskötare, kokerskor, vaktmästare eller lokalvårdare som var anslutna till kommunal. Jag skulle inget göra utan sitta stilla i båten som ansvarig chef och se på. Hur skulle det gå till? Då fick jag nog!

Jag hade länge betalat många tusen varje år till facket av min lön och inte sett någon direkt återkoppling. Jo, små presenter, någon gång en smörgåstårta  vid möte, en middag, bio och utbildning. Men jag behåller dem hellre själv och bekostar min egen godispåse, biobiljett eller utbildning. Jag har full respekt att man tillhör ett fackförbund om man vet varför och inte är med av gammal vana (det är då en dyr vana).

Vi har en ganska tydlig arbetsrättsliga lagar och regler i Sverige som handlar om rättigheter och skyldigheter. Vi har byggt upp det under många år. Fackförbunden har varit viktiga. Har varit! Vi har också många arbetsgivare idag som är måna om sina anställda och förstår att man måste vara konkurskraftig med anställningsvillkor, löner och god arbetsmiljö för att både behålla och locka medarbetare. Jag undrar ärligt om facket egentligen har en viktig roll i dagens arbetsliv eller om den är en kvarleva från förr?

När veckans avslöjanden om hur kommunal sysslar med fastighetsaffärerna, restauranger, ekonomiska investeringar, kursgårdar och eget vin, så ligger det nära till hands att tänka att man nog skulle se över verksamheten och dess syfte. Helt enkla frågor som; varför finna vi till? För vem finns vi till? Vad gör vi för nytta och hur i så fall kommer det våra medlemmar till gagn? Vad skulle hända om vi la ner vår verksamhet imorgon? Vem skulle märka det först? När skulle medlemmarna märka det? 

Däremot behöver vi god dialog arbetsgivare och medarbetare med inflytande och insyn. Engagerade medarbetare (fackliga ombud eller ej) är en nödvändighet för varje chef och arbetsgivare. Men det är inte heller alltid en enkel roll för ett lokalt ombud på en arbetsplats. En oberoende kompetent part till arbetsgivare som ser till att lagar och regler efterföljs är nog viktigt, inte minst som stöd för små arbetsgivare, men facken vete katten om vi behöver…

Övertyga mig gärna om motsatsen, men till dess är jag skeptisk. Vi behöver organisera oss på nya sätt och göra oss fria från osunda och onyttiga gamla kulturer. Vi har inte råd med detta när vi står inför en mängd olika utmaningar. Inte minst ge alla nyanlända arbete och sysselsättning, för att så fort som möjligt integreras och bli en viktig del och uppskattat nytillskott i vårt Svenska samhälle. För vi har mycket att uträtta så vi behöver alla händer vi kan få tag på att skapa en bättre framtid. 

Kram Malin

  
 

”Om detta må ni berätta…” – men man blundar igen och igen och igen…

img_1196

Det här är Sverige, 11 januari 2016. Minns ni faktaboken om förintelsen som skickades ut på 90-talet, ”om detta må ni berätta” . Så viktigt vi sa att det var att vi får aldrig glömma, vi måste berätta om historien, för vi får aldrig återupprepa den. Sverige var ”neutrala” då. Neutrala? Tog vi ställning, för vem? Vi får inte blunda för det som varit, men måste förlika oss med det som varit. Vi måste kämpa för en framtid som lär av det förgångna och inte gör om samma misstag igen.

Men man fortsätter att blunda för det som händer mitt framför ögonen. Just nu berättas det om flickor som blir utsatta för övergrepp på konserter och på badhuset av en män/pojkar med en kvinnoförnedrande kultur och människosyn. Det tystas ner för att Sverigedemokraterna kan få vatten på sin kvarn? Det som händer händer – hur kan det vara någon annans fördel. Det som blir någons fördel är den som vågar tala om det som händer och agera på det. Genom att just blunda och inte prata om det – spelar man direkt i Sverigedemokraternas händer. Är Sverige fortfarande neutralt? Vad har vi lärt oss av historien? Vad får vi inte glömma?

Mitt förra personliga blogginlägg från min egen privata bubbla som nyss hemsöktes av ”detsomharvaritharvaritochdetpratarviinteom” (klickbar länk till inlägget) har tyvärr hemsökt hela vårt Svenska samhälle och det gör mig väldigt bedrövad. För ”detsomharvaritharvaritochdetpratarviinteom” är lamslagen och rädd. Man kan tro att han inte tar ställning, men det gör han till fullo genom att inte agera. Därför att tystnaden bekräftar och rättfärdigar. Precis som den tysta massan vid mobbning. Kan man vara neutral? Sverige kunde? Kan du? Den tysta massan, som är i hög grad delaktig och genom sin passivitet och sin tystnad rättfärdigar den utsatthet, kränkningar, övergrepp och misshandel.

Många människor reagerar just nu på vart vårt Sverige är påväg. Vi behöver definitivt inte vara Sverigedemokrater. Vi måste värna om vårt demokratiska samhälle genom att agera kraftfullt och definitivt inte vara naiva och tro att det löser sig. För det gör det inte. Det gör det aldrig. Förintelsen löste sig inte – den var förödande. Mobbning löser sig inte – den är förgörande. Ingenting löser sig genom tystnad och skygglappar, ju större problem ju större konsekvenser. Observera, reagera och agera.

Om en tjej inte kan gå till simhallen eller på en utomhuskonsert längre för att riskera att bli antastad, vad är nästa steg? Det må vara en vacker bild – att vi tar emot alla människor med öppna armar, men vet du vem du omfamnar och är de beredd att ta konsekvenserna? När det är din dotter som nästa gång kommer hem gråtandes, är din famn lika varm för de pojkarna?

Jag skrev för ett tag sedan att jag tror inte att generositet behöver vara vilkorslös. (Klickbar länk till inlägget) Vi måste bestämma oss för vilket samhälle vi vill ha och sätta ner foten för vad som inte accepteras och det nu. Jag struntar i om det är obehagligt att se verkligheten så som den är. Jag struntar i om vi behöver sätta upp bevakningskameror för att öka säkerheten. Jag struntar i om vi måste inför vakter som tryggar upp våra offentliga platser. Jag struntar i om vi måste stifta lagar som faktiskt signalerar att det är ett högt pris att överträda våra ramar i vårt demokratiska samhälle och göra övergrepp på mänskliga rättigheter. 6 månader för övergrepp mot ett barn? Friande domar för att flickan inte blev utnyttjad utom alla tvivel, hon hade taighta kläder eller hon var för utmanande? Ekonomisk brottlighet 20 år? Vi skickar signaler om rättigheter och skyldigheter, om vad som är viktigt och inte viktigt. I skolan är det den utsattes upplevelse vi ska ta stor hänsyn till men hur är det i rättssalen? Jag struntar i om det är lite jobbigt att ta med sig passet när man ska åka till jobbet! Jag struntar i om det känns obehagligt att bli filmad eller att en vakt tar en bild av passet! Det finns betydligt värre och mer obehagliga saker som kan hända var och en av oss. Jag utsätter mig gärna för lite obekvämlighet om jag kan bidra till att framtiden blir en fin plats att vistas i för mina och dina barn och barnbarn. 

Vi måste lära oss av historien och vi måste lära oss att snabbt agera på det som faktiskt sker i vår vardag. Han, ”detsomvaritharvaritochdetpratarviinteom” tar ingen ansvar för framtiden så vänd honom ryggen och stå upp för ett demokratiskt samhälle värt namnet, för just nu så är det ordentligt nedsvärtat.

Vara generös och förlåt – javisst,  på det sätter riktar vi energin och kraften framåt. Men aldrig glömma och aldrig sluta ställa krav på hur vårt demokratiska samhälle ska se ut. 

Min fiende ”detsomvaritharvaritdetpratarviinteom” har hemsökt mig.

img_1151-1

Grus i maskineriet, kraxande olyckskorpar och höga hinder längs vägen. Får det dig att stanna och vända eller fortsätter du mot din dröm?

Jag har en fiende jag gjorde upp med för flera år sedan. Jag hade nästan glömt bort honom, kanske var det därför han kom tillbaks. Han heter ”detsomvaritharvaritdetpratarviinteom”.Hans uppdykande påverkade mig djupt och gav mig kalla kårar. Jag växte upp med honom och han lärde mig tidigt att vara tyst. Han lärde mig att glömma och fokusera framåt. Han lärde mig att förlåta och att se positivt på framtiden. 

Men om man tappar sin historia – vem är man då? Om man inte lär av sina misstag och använder sina erfarenheter för att fatta nya beslut – vem är man då? När man inte får ställa frågor eller prata om det som hänt – vad händer då? Att hela tiden börja om från början och ha nya åsikter – vem blir man då? Vem är man utan sin historia – man fortsätter på ett litet barns vis in i en vuxenvärld som ställer helt andra krav och inte alltid är så förlåtande.

Till slut upplevde jag att jag befann mig i en tom bubbla utan innehåll. När som helst kunde bubblan gå sönder och då skulle jag vara totalt blottad för min ryggsäck var tom. 

Om man inte har någon dåtid så finns bara nuet eftersom framtid ännu inte existerar mer än i fantasin. Och nuet blir snabbt dåtid och försvinner därmed eftersom ”detsomvaritharvaritdetpratarviinteom”.

Jag fick hjälp att minnas och plocka tillbaka mina gamla jag och mina erfarenheter i min ryggsäck igen. Att vara historielös skapar ett tomrum. Att acceptera sin historia med allt vad den innebär skapar en rikedom av erfarenheter att plocka av och relatera till. 

Min fiende ”detsomvaritharvaritdetpratarviinteom” var inte längre välkommen i mitt liv. Jag upptäcke att hans tystnad och den tomhet och de rädslor han skapade var värre än verkligheten. Istället  öppnade det upp nya möjligheter och gjorde mitt liv mer spännande. Jag kände mig tryggare och mer rotad. Men han har hemsökt mig igen och bett att få bli min vän igen. Han har förklätt sig i välkända kostymer. Han ruckade min värld för en stund och spelade hårt på mina känslor.

Men jag kommer aldrig slå följe igen – även om priser blir högt så kommer det alltid att bli högre med honom. 

Han är en svår fiende ”detsomvaritharvaritdetpratarviinteom”för han förstår inte vad jag säger och han minns inget – han är själv historielös och han vill inte prata. Så jag har inga fler alternativ än att vända honom ryggen och sätta honom i rampljuset – för det är det enda språk han förstår. 

  
Så med det beslutet fortsätter jag att vandra min väg. Och jag önskar Dig lycka till på Din. 

Kram Malin

Budord 2016

img_1119

Jag har bara ett liv. Ett liv fullt med resor, lärdomar och upptäckter. Jag vill leva. 

Har under året som gått landat, synat livet och samlat ihop. 2015 var ett unikt år i min lilla bubbla – familjens år. I min stora bubbla upplever jag världen som en global tornado med utmaningar, kriser, lycka och sorger. 

Nu gäller det att bryta ny mark – för morgondagen löser vi inte om vi inte tänker om radikalt. Vi står mitt i stora utmaningar och jag vill göra mitt yttersta att bidra på de sätt jag kan. 

Jag har satt upp nya ledord till mig själv inför 2016:

  • Jag vill vara så generös så det studsar tillbaka. Men jag vill bara vattna det jag vill ska växa.
  • Jag vill ha förväntningar och tro på människans höga kapacitet. Utmana!
  • Jag vill bli bättre på att koppla av och släppa ansvaraoket ibland och istället gör andra delaktiga. Alla växer av att få vara en del.
  • Då, nu och framtid är lika viktiga. Jag tror att ingen del går att förringa om man vill leva ett gott och hållbart liv. 
  • Jag vill göra saker jag tidigare inte vågar tro är möjliga.

Jag tror det kommer hända mycket 2016 och jag kommer låta det hända. Inte hålla tillbaka.

Några nyårslöften har jag inte haft på många år – utan istället budord att sträva efter beroende på vad jag vill ska växa och ta plats i mitt liv. 

Däremot har jag i år också en fysisk och mental utmaning; att efter några års uppehåll genomföra ett Göteborgsvarv i maj. Det ska hjälpa mig att ha ett hälsofokus under våren, ge mig många roliga träningsstunder och även att utmana mina gränser. 

Gott nytt år till dig och önskar dig allt det bästa. Glöm inte att bara du vet vart du är påväg och vad som är ditt bästa. 

Kram Malin

   

 

 

   
 

Tillbakablick på året som gått – mitt 2015 avslutas

img_1047-1

Inför nya året 2015 ville jag måla med små penseldrag i vardagen som omväxling. De stora kliven skulle bytas till små smygande steg. Ett annat sätt att leva som kontrast till de senaste åren. Det kändes nödvändigt men medförde en viss osäkerhet. Var sak måste få sin tid.
Mina Mål med 2015 handlade om;
Närhet – värme – relationer – tid – glädje
Vägen dit ville jag vandra genom att; -Planera att göra saker tillsammans med andra.- Kramas ofta och ge bekräftan till de runt omkring mig.- Ta min egen hälsa på allvar och ge kroppen endorfiner på många olika sätt.- Skratta ofta.- Ge utlopp för skapande och kreativitet i hemmet.- Prova – lyckas eller misslyckas spelar mindre roll.  Magin finns i det lilla🙏.

Mycket har blivit som jag önskade i olika omfattning, och det känns väldigt naturligt på det sätt detta året blev. Det som i början kändes annorlunda känns efter ett år bekvämt. Var sak har sin tid, men varar inte för evigt. När mycket skalas av, upptäcker man vad som verkligen är viktigt för en själv. Vad man inte kan kompromissa på eller för den del hålla tillbaka eller avstå. Saker uppdagas helt enkelt – både det vackra och det mer dystra. I det dystra behöver jag vara modig och stark om jag vill förändra.

När man tar sig tid till relationer lär man sig mycket både om sig själv och andra. Både när det är på riktigt och när det inte är det. Och när det krockar blottas det outsagda om man tillåter det och inte lägger locket på. Jag vill inte leva i en låtsasbubbla – jag vill leva.

Ibland inser man att man är väldigt ensam i sina tankar. Jag har tagit en del tjur i hornen – en av de jobbigaste. Endel människor står man extremt långt ifrån och när relationen blir på ens vilkor så ör den inte mycket värd. Det är destruktivt och förgörande. Det är en sorg att inse det. När man däremot hittar en själsfrände så är det verklig lycka. Då vet man vad en relation verkligen kan göra med människor – lyfta och ge dem vingar. Jag är tacksam för var och en av dessa.

Året 2015 har lärt mig väldigt mycket om mig själv och jag tar med mig många av lärdomarna till 2016. Det året kommer inte bli likt något annat – det är jag säker på. 

Gott avslut på 2015. Återkommer med planerna och drömmarna för 2016.

Kram Malin

   
    
  
 

Historien sätter sin prägel – personlig kortversion i ord o bild 

IMG_0600-0

Historien sätter sin prägel på den man är. Den man blir ligger i hur man väljer sin framtid. Det kommer man ibland inte på förrän halva livet redan passerat men det är aldrig för sent. Förlika sig med det fårgångna och tilltro till morgondagen. Den enda uppgiften att vara en så bra version av sig själv som möjligt med de utmaningar och möjligheter man står inför.

.
1. Uppväxt Tidiga Barndomen 

 
  Jag minns inte mycket från de tidiga åren men ser vad som präglat mig till den jag är idag. Jag förstfödd i familjen och vår släkt- automatiskt en upplevd förvänta om att ta ansvar och sköta sig. Uppvuxen på landet, i myllan med naturen och gården som lekplats. Uppväxt med att det är naturligt att ibland måste man jobba hårt, bli ordentligt skitig och en kopp kaffe är en välbehövlig paus. Det finns alltid något att göra, man får ta tag i det som det kommer i ens väg och allt går inte att planera – vädrets makter kan vi inte exempelvis inte påverka bara hantera. Så är det med allt som ligger utanför vår påverkanszon. Men jag har också tidigt fått känna på att hantera det osagda, uppleva särbehandling, familjehemligheter, vara lyhörd inför stämningar och sparsamhet. Min bubbla skapades tidigt och blev min plats för tillflykt. Det finns ett par vänner jag mötte tidigt i livet som fortfarande finns kvar i mitt liv och det är något alldeles speciellt när man följt en människa under hela livet mer eller mindre frekvent. De känns som en utvidgning av familjen och de har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Och lite kuriosa är att vi redan tidigt på 80-talet hade en hel flyktingförläggning i Torpa, om än i fantasin.

  • I fantasin kan allt hända.
  • Frihet under ansvar.
  • Det finns olika verkligheter och olika sanningar.
  • Man får ta dagen som den kommer.
  • Familjen är viktig.

2. Skolåren Barndom

 Under skolåren upplevde jag önskan att vara en del av ett sammanhang, men känslan att stå lite vid sidan av. Typ som att jag var med i kören fast jag alltid mimade. Med men ändå inte med. Jag hade tidigt en känsla att inte låsa in sig i ett fack för det skapar frihet men till bekostnad av viss närhet och gemenskap. Man knyter inte an fullt ut av rädsla att bli fast. Det var tidigt viktigt att stå på egna ben och klara sig själv. Det som krävs i vissa situationer tar man med till andra och man blir ofta det situationen kräver av en. Både till gott och ont. Har alltid haft mycket inuti som inte har hittar kanaler ut, det krävdes mycket träning genom livet att hitta kanaler och öppna fördämningar. Önskar jag haft någon vuxen som haft förmågan att ställa frågor och se mig på riktigt. Inte bara se den duktiga tysta flickan som var snäll och hanterbar utan någon som haft förmågan att utmana mig ordentligt. Den personen kommer väldigt mycket senare. Jag önskar också att jag vågat stå upp för utanförskap och mobbning mycket mer än några små korta antydningar. Det finns ett mörker hos oss alla som behöver pysa för att inte rinna över långt senare.Idag känner jag lätt igen andras bubblor och vill gärna hjälpa att bidra till pys om jag får.  Då var jag rädd och räddare blev jag ju större bubblan blev. Idag är jag inte alls rädd för pyset eller det som öppnar sig.

  • Man måste stå på egna ben.
  • Alla/allt har något gott i sig, man måste inte välja sida.
  • Bygger man murar skyddar man sig, om än tillfälligt men de blir lätt permanenta.
  • Är man tyst och duktig får man vara ifred. Lagom är perfekt.
  • Lita på sin magkänsla.


3. Högstadie-gymnasie Ungdomstid

 Engagemang, sorg och olikheter präglade ungdomstiden. Intresse för tredje världen och u-länder föddes med hjälp av engagerade lärare. Frige Nelson Mandela, free the children och skolan gick över till oblekt papper. Vår klass förlorade en klasskamrat. Klassen byggde ännu starkare band, som gör att vi än idag har träffar då och då eftersom vi fortfarande uppskattar varandras sällskap. Jag tycker nog mer om mina klasskamrater idag än jag någonsin gjort. På gymnasiet fortsatte engagemang, samlade mod att göra en utställning för homosexuellas rättigheter, skriva om barn till alkoholiserade föräldrar. Från ett flitigt umgänge med kyrkans ungdom (som tog hand om oss under de kritiska åren och gav oss en trygg uppväxt med mycket resor och starka relationer) så började vi umgås med amerikanska fotbollskillar genom ett cheerleadersgäng. Vilket gjorde att jag under alla de här åren träffade många härliga varma människor som vi aldrig träffat annars. När man skrapar på ytan slutar man aldrig att förundras. 

  • Världen behöver vår solidaritet och vi får inte blunda för orättvisor.
  • Livet är inte rättvist utan fylt av sorg och svårigheter som vi måste hantera och gå vidare.
  • Tillsammans kan vi vara starka. Vi behöver varandra.
  • Se det som ligger dolt, det finns alltid mycket isberg under vattenytan.
  • Utmana tabu. Människors reaktioner säger mer om dem själva än om det/den de reagerar mot.


4. Steget till vuxenvärlden

 
Livet börjar på riktigt och det är dags att provar sina vingar. Bestämde mig för att inget skulle hindra mig – jag skulle leva mitt liv. Mitt förhållande jag då hade fick inte bli ett hinder, istället drog vi åt olika håll och relationen allt färre beröringspunkter innan det naturligt dog ut. Jag älskade studentlivet, (inte studentfesterna) utan framför allt att studera och klara sig själv. Spännande kurser som inspirerad och fick en att växa, reflektera, analysera, att få ta ansvar, lära mig prata, studieteknik, skriva och fysisk träning. Jag valde att åka på en tre veckors studieresa till Indien, utan att känna någon. Jag var livrädd och grät, men stålsatte mig och fick under dessa veckor med mig tunga, intressanta och fascinerande upplevelser som jag aldrig glömmer. Hittills hade jag tyckt att världen var rätt sig lik när man reste runt på semester, men i Indien var ljuset, dofterna, luften, gruset, livet -allt väldigt annorlunda. Människor i gränderna utanför ugnarna som väntar på att dö och brännas, barnen i vägkanterna, lemlästade i trafikkaoset, alla djuren på gatorna, familjer som bor under hotellets trappa. Allt var en ny upplevelse av världen. Min egna bostad i Karlstad som jag delade med min vän gav stor trygghet, men också en styrka att vilja stå på egna ben fullt ut.

  • Vi är en del av en stor värld.
  • Balans i livet är viktigt.
  • Övervinna rädslor – allt är möjligt.
  • Jag har mer i mig än jag någonsin vågat tro. 

5. Vuxenlivet

 

 Första bostaden i Gbgs förort – med blodiga  slagsmål i trappuppgången och den alkoholiserade mamman i lägenheten ovanför. Första tiden – utan bil och utan tv med möbler från loppisfynd, ommålat, egen sytt och arvegods. Pendlade till jobbet med spårvagn och buss – med ett eller två byten innan jag skaffade mig den lilla Renault5 (som ser liten ut men rymde det mesta). Första heltidsjobbet som fritidspedagog fick jag på en fantastisk skola som blev min andra familj. Med arbetskamrater som alla har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Första året var det svåraste året i mitt liv  – det utmanande alla mina värderingar, känslor, erfarenheter och förmågor. Nu var det på riktigt. Skapa en bra vardag för ett fantastiskt gäng barn som utmanade var enda dag. Det var fyrkantigheten, tydlighet, bestämdhet och en myndig stämma som jag aldrig tidigare tränat. En helt ny roll och jag var helt slut, varenda dag under ett helt år. Fram på vårkanten kom belöningen med glädje, skratt och leenden. Varenda unge har en plats i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dem. Det som inte stjälper det stärker – det lärde jag mig med råge. Resterande år var magiska som jag minns det. Jag fick en mentor från första dagen vid min sida, med det största hjärtat man kan tänka sig lärde jag mig att med kärlek, generositet och förståelse kan man komma hur långt som helst. Jag fick efter ett par år möjlighet att prova skolledarrollen av min rektor och halkade in på ett bananskal (eller så såg hon att mitt starka driv och analysförmåga som möjlighet att kompenserade min brist på naturliga ledaregenskaper) vilket skulle komma att bli min yrkesväg.

  • Styrka kommer från hjärtat när man tror och har tillit.
  • Jag kan ha ett gott liv med väldigt lite (även om det är mindre bekvämt).
  • Människor omkring mig berikar och är den bästa lärandemiljön i livets skola.
  • Begränsningar finns i mitt eget huvud, jag vandrar gärna ett steg i taget men vill aldrig stå stilla.
  • Barn är det mest värdefulla och fantastiska som finns i världen.
  • Än en gång när det kör ihop sig är det bara att kavla upp armarna, djupa andetag och jobba stenhårt. Det lönar sig alltid! 
  • Jag vill påverka och göra skillnad. Jag har lätt att se helheter och möjligheter.

De senaste 15 åren har jag utvecklat min proffession, haft tur att komma till flera bästa arbetsplatserna, träffar min älskade make och blivit mamma tre gånger om. De åren har påverkat mig och utmanat mig mer än någonsin att äntligen landat, ta bort skygglapparna, riva murar och syn liken i garderoben. Jag är den jag är – det är okej. Jag är nyfiken på morgondagen och den jag möter där. 

Hur ser din historia ut? Hur skulle du beskriva den idag? Viktiga människor i ditt liv? Finns det historiska bojor som låser dig fast eller är du fri att möta morgondagen.

Kram Malin

Nu måste vi agera utifrån hur verkligheten ser ut säger Romson när matchen går mot slutminutrarna. Skärpning!

– Ingen har kunnat förstå eller förutser hur det skulle bli, säger en mycket känslosam vice stadsministe Romson i presskonferens alldeles nyss. – Våra drastiska förslag kommer chocka vårt medmänskliga land, fortsätter hon och ser ut att skämmas för det hon just nu är en del av. – Men nu måste vi faktiskt titta på hur verkligen ser ut och agera efter det. Löfven bekräftar att man agerar så fort man kan utifrån den akuta situation som uppkommit, men vill inte använda order naiv igen. Det handlar om Sveriges flykting situation och nya åtgärder.

Snälla styrande politiker med Sveriges framtid i era händer; Ljug inte och påstå inte att ni kan tala för hela svenska folket. Många har varit rädda. Många har varit oroliga. Många har anat vad som komma skall. Se hur det politiska Sverige vuxit fram. Att ignorera och vända ryggen för åsikter som inte passar istället för att försöka förstå vad det egentligen handlar om har sitt pris. Varesig vi vill det eller inte. Vi är där nu och det är ett dyrt pris vi betalar.

Att reagera långsamt och ligga flera steg efter kostar alltid väldigt mycket, både ekonomiskt och framförallt i mänsklig energi. Folk vände ut och in på sig själva och de resurser som finns att tillgå. Det är det vi ser just nu i slutminutrarna på matchen. Och det kommer bli en mycket lång förlängning – så nu gäller det att hålla i och hålla ut. 

Det är inte ok. En vice stadsminister som först nu börjar se hur verkligen faktiskt ser ut och insett att det är utifrån detta man måste agera på. Det skrämmer mig och gör inte mig ett dugg trygg. 

Medmänskliga Sverige är inte ett Sverige med öppna armar och totalt gränslösa. Det är ett Sverige som agerar utifrån de förutsättningar man har och gör allt man klarar av med engagemang och mycket hjärta. 

Precis som en familj där föräldrarna tar hand om sina barn. Det är föräldrars ansvar att inte ge barnen det de vill ha utan det de behöver. Det är föräldrars ansvar att anpassa familjens utgifter efter dess plånbok. Det är föräldrars ansvar att med kärlek och omtanke sätta de ramar och regler som ger förutsättningar till en social tillvaro och trygg uppväxt. Det är föräldrars ansvar att göra riskbedömningar, att reagera snabbt och fatta obekväma beslut när nöden kräver. Det är föräldrars ansvar att sätta sina barn i främsta rummet och inte skaffa fler barn än man klarar av att uppfostra. Det är föräldrars ansvar att vara kärleksfulla, generösa och goda förebilder och erkänna misstag och ställa tillrätta. Det är föräldrars ansvar att vara en del i övriga samhället och få den egna familjen att kunna leva tillsammans med andra i olika typer av arenor. 

Så skärpning, inga fler sådana här uttalanden om Sveriges befolkning. Lägg inte ansvaret generellt, att ingen förstår eller att Sverige är naivt. Och mentaliteten ”att det ordnar sig”, fungerar bara om någon tar ansvar och agerar – för INGET löser sig av sig självt. Det tror gärna barnen i familjen där föräldrarna tar ansvar eller medarbetarna på jobbet med en chef som gör sitt jobb. Men barn i familjer utan föräldrar som klarar av sitt föräldraskap eller medarbetare där chefen inte tar sitt ansvar vet att det ordnar sig inte alltid. 

Vi behöver en regering som tar ansvar och styr Sverige – inte som tror att det kommer ordna sig.

  

Hur ska jag hanterar självcentrerade energitjuvar?

Nu har jag fått nog. Jag får det då och då. Då är det något jag måste hantera. Det är något jag måste lära mig som jag är rätt usel på. Just nu har jag en ny utmaning jag måste ta mig över för att fungera igen och inte bli dränerad på energi.

Självcentrerade människor. Människor som är fullt upptagna av sitt eget liv och berättar om stort och smått utan att ställa en enda fråga tillbaka. Centrum av universum. Styr varje samtal utifrån eget intresse och med bristande lyhördhet. De som bara ställer upp på andra när det passar dem själva i deras självupptagna värld. Men själv upplever sig som väldigt generösa. 

Och en annan typ av självcentrerade människor som håller allt för sig själv i sin egen egobubbla och inte behöver förklara någonting. Kräver full respekt från andra, men respekterar inte att andra människor påverkas av de beslut som de tar eller hur de hanterar saker. De funderar inte ens över det, med attityden jag har inte gjort något fel. För att skydda sig själva och sin värld negligeras det som inte passar och  det ovälkomna behandlas som luft. Beteendet får konsekvenser i livets alla sammanhang och de drabbas av ”otur” och dumma/klantiga/elaka människor här och var. Ingen självreflektion över att det faktiskt är deras beteende speglas tillbaka i det bemötande de får tillbaka.  

Ska man umgås med dessa typer av människor så är det på deras vilkor och man får tassa på tå. De har högt till tak -men låg tolerans. De gör aldrig fel – om de inte själva tycker det. Andras åsikter rinner av dem som vatten på en gås. De hugger som kobror på andras tillkortakommanden och kallar det för humor.

Man tröttnar efter ett tag, eller jag tröttnar. Det här blir inga ömsesidiga relationer. Jag har ledsnat på att bli ignorerad, ledsnat på att mina åsikter och känslor behandlas som luft när de inte passar deras uppfattning. Jag har ledsnat på att se och höra på alla oturs historier. Jag är tröttnar på att så tydligt se orsaken och trött på att tvingas till tystnad för det finns ingen mottagare. 

Man får gärna tycka olika – det kan vara berikande – men man måste respektera andras åsikter/känslor och ta dem på allvar. 

  

Hur gör man?
När man inte längre kan spela spelet och acceptera den roll man påtvingats. Hur gör man? När man så tydligt påverkas av relationen att den dränerad en på energi? Hur gör man? När man tycker om någon, men ogillar dennes beteende?

Det hade varit så mycket lättare att tycka illa om och helt ta avstånd från människorna, men när man faktiskt tycker om någon och många av dess egenskaper blir det inte lika enkelt. Men där ett invant beteende går överstyr och påverkar omgivningen allt för mycket för att kunna accepteras måste något förändras. Man kommer till en punkt när det är nog.

Jag kan inte förändra någon annan – men jag kan förändra mitt sätt att möta andra, jag kan påverka hur jag bekräftar andra och jag kan påverka hur jag bemöter tillbaka. Jag kan påverka vad jag accepterar och inte accepterar.

Jag har sett hur det är och accepterat hur det är. Jag har dragit mig undan för att få perspektiv och kommit tillbaka. Nu måste jag hitta ett nytt sätt att agera på. Gå från tanke till handling.

Jag måste ha en tydlig strategi i mina möten och inte låta mig köras över eller tystas. Det är min utmaning framöver. Får se hur lång tid det tar för mig att lära mig ta kommandot i situationen och inte känna mig som ett offer. 

Tar tacksamt emot råd!

Kram Malin 

 

Du är värdefull och det måste jag visa dig

  
Uppskatta varje människa och se dess fulla potential. Skapa möjlighet att ta ansvar, vara kompetent, stå på egna ben, tro på sin egen förmåga och utvecklas.
Ingen mår bra när livet står stilla eller när man tom tar flera kliv tillbaka. Alla vill leva framåt. Alla vill betyda något. Alla vill vara uppskattade och värdefulla. 

Självförtroendet får sig snabbt en törn om vi förlitar meningsfullhet och vår identitet. Det gäller oss alla.

Hur tar vi emot dem som vill börja ett nytt liv hos oss?

Gör min generositet skillnad eller stillar den bara samvetet?

Jag behöver rannsaka och utmana mig själv idag – häng med. Är jag (handen på hjärtat) någon av nedanstående personer? Känner du kanske igen dig?

– Jag skänker en hel del av det jag har till välgörenhet. – Gör det skillnad? – Det vet jag inte direkt, det hoppas jag.

-Jag sliter och jobbar hårt varje dag på mitt arbrte för att räcka till. -Gör det skillnad? – Vet inte, det känns inte så.

Jag tjatar och tjatar på mina barn, det känns som jag blir tokig. – Gör det skillnad? -Vet inte, känns som det blir ännu värre. De blir väl lika trötta på mig som jag själv.

Jag försvarar ibland min familj/vänner och ställer upp till vilket pris som helst fast jag egentligen tycker att de är fel ute. -Hjälper du då, gör det skillnad? – Det är hopplöst, det händer ingenting. Det tar aldrig slut.

Jag kan fortsätta i oändlighet. Vi ger vår energi, vårt engagemang, våra tillgångar, och våra hjärtan. Vi öser generositet i vår strävan att skapa en bättre värld på de sätt vi kan/vet/brukar. Min fråga är befogad – gör det skillnad? 

  

För om vi inte vet, eller om vi faktiskt inte ser någon skillnad, tycker jag vi ska tänka om. Vi har inte råd att ödsla vår energi och våra resurser på det som inte gör skillnad på riktigt.

Människans kraft och rikedomar läcker och ödslas. Vi har inte råd med det!

Ibland kan jag uppleva att vi tror att generositet är att ge. Sedan stopp.

 –Jag lade 200kr i insamlingsbössan. Nu har jag gjort mitt. Jag vet inte om det gör skillnad, men mitt samvete är lite renare för stunden.

-Jag ger till tiggaren, för att jag blir så ledsen och bedrövad över mänskligt lidande. Jag vet inte om det gör skillnad för henne, men jag mår lite bättre för stunden.

– Jag gör så gott jag kan men ingen verkar uppskatta det.

-Jag säger till Kalle dagligen i klassen att vara tyst. Det blir inte ett dugg bättre men jag säger till i alla fall. 

Känner du igen det? Otillräcklighets känslan – vi gör något bara för att göra men utan att tro att det egentligen gör någon skillnad. Vad händer med människor som sliter utan att det egentligen känns meningsfullt? Har vi råd med det? Resursslöseri? Hållbart för framtiden?

Jag inbillar mig att om vi gör hälften av allt vi gör, men försöker försäkrar oss om att det faktiskt gör skillnad. Så skulle vi spara energi, känna oss mer nöjda och faktiskt göra världen betydligt bättre betydligt snabbare. 

Det handlar om att inte fastna i mönster och göra det som vi tror förväntas av oss. Det handlar om att ställa krav och förvänta sig leverans. Det handlar om att förvänta sig skörd efter sådd. 

Jag är bonddotter, jag vet att man inte kan chansa och släppa vilka frön som helst i vilken jordmån som helst. Jag vet att det krävs mycket planering och förarbete. Jag vet att det krävs risktagande, tålamod, tro och hopp. Jag vet att det krävs samarbete och hårt arbete. Jag vet att man ibland får komma på helt okonventionella metoder för att väder och förutsättningar sätter det vanliga ur spel. Det är inget konstigt alls!

Nästa gång du generöst ger av dig själv – fundera varför. Är det för din skull eller för någon annans skull? Gör det du gör faktiskt gör skillnad för dig eller för någon annan? Kan du eller någon annan skörda det du sår? 

Vi behöver skörda för att överleva och skapa en bättre framtid.

Kram Malin

Läs även blogginlägget:

Jag tror inte generositet behöver vara vilkorslös

Eller gå till hemsidan och välj bland över 300 inlägg på bloggen.